Här är historien om Trollet, en vildkatt som förmedlades via KKS till Helena Kronstrand och Martin Leijon, som öppnade sitt hem som akuthem. Trollet kom från en koloni katter som fick omhändertas akut från en bondgård, och hon var mycket skygg i början. Läs Helenas egen berättelse om hur hon och hennes pojkvän jobbade med Trollet för att hon skulle kunna börja lita på människor.

Min pojkvän och jag hade länge pratat om att skaffa en katt, eftersom vi båda älskar katter. Problemet var att min pojkvän är allergisk mot katter. Därför bestämde vi oss för att anlita Kattkommando Syd för att bli ett akut katthem. Om min pojkvän då inte tålde katten, så kunde den flyttas till annat boende via KKS.

I april månad fick vi vår vildkatt, Trollet till oss. Innan hade hon levt på en bondgård, utan någon vidare mänsklig kontakt. Den enda kontakt som Trollet hade haft med en människa innan, var bondfrun som ibland lät Trollet komma in och få lite mat. Anledningen till att Trollet inte fick bo kvar på gården var att männen inte ville ha kvar Trollet och hennes syskon. Dessutom var antalet katter på gården många. Situationen blev också mer akut när det började härja kattpest på gården. KKS försökte därefter placera ut katterna så snabbt som möjligt. På så vis hamnade sedan Trollet hemma hos oss.

När Kattkommando kom med Trollet till oss bestämde vi att Trollet skulle släppas ut i det minsta rummet i lägenheten, vilket var badrummet. Detta för att det inte skulle kännas för jobbigt för henne med stora ytor. När buren öppnades klättrade hon i stort sett på badrumsväggarna innan hon försvann in under badkaret och började fräsa. Vi satte in mat och kattlåda till henne, för att hon skulle slippa gå ut. Hon låg sedan under badkaret resten av dagen. Vi gick då och då in och pratade med henne, för att lugna henne. Under natten hörde vi att hon gick ut ur badrummet för att utforska lägenheten. Men när dagen kom igen, var hon åter igen under badkaret.

Ungefär när halva dagen hade gått på dag två, tog hon sig ut ur badrummet och lade sig under soffan i vardagsrummet. Kom vi i närheten fräste hon bara åt oss. Vi satte då ut kattlådan och maten i vardagsrummet. Till vår häpnad märkte vi snart att Trollet gick till lådan och gjorde sina behov, utan att en enda gång ha gjort något på golvet. Trollet var hela tiden stressad och orolig. Man fick hela tiden se till att man inte gjorde någonting som kunde skrämma henne.

Efter ytterligare några dagar började jag försiktigt med att försöka närma mig henne. Sakta tog jag min hand och försökte klappa henne. Trollet svarade med att fräsa intensivt, men gjorde inga försök att komma undan eller klösa mig. Hon ändrade också plats till att ligga i bokhyllan istället, bakom alla böcker. Träget gick vi till henne flera gånger om dagen och tog bort böckerna för att försöka kela med henne. Trollet i sin tur svarade med att fräsa. Vi bestämde oss också för att ändra platsen som kattlådan och maten stod på till ut i köket, där de sedan var tänkt till att stå. Resutatet blev att Trollet endast gick och åt och utförde sina behov på natten.

När det hade gått två veckor ungefär hörde vi till vår lycka att Trollet började leka med sina leksaker på natten. Dessutom gick en och annan blomkruka, då hon utforskade blomsterhyllorna. Dagarna fördrev hon som vanligt liggandes bakom böckerna i bokhyllan, fräsande. Hela tiden "tvingade" vi oss på henne (med respekt för henne vill jag tillägga) och klappade och kelade med henne för att hon skulle få ett förtroende för oss. En gång kröp hon under sängen och jag kröp efter och låg sedan där och klappade henne.

Efter tre veckor lyckades jag med ett framsteg, då Trollet försiktigt försökte närma sig mig när hon låg bakom soffan. Hon kom fram och ställde sig bredvid mig i några sekunder, men försvann snart igen bakom soffan. Det som oroade mig var att vi skulle åka till veterinären med henne för att kastrera henne samma vecka. Jag var rädd för att veterinärbesöket skulle ta bort det lilla förtroende som hon hade fått för mig. Det gick dock bättre än vi hade väntat oss. Visst hon var avvaktande till en början mot oss efter att vi hade varit hos veterinären, men förtroendet kom ganska snabbt tillbaka igen.

Det gick några månader med fjäskande från vår sida, då hon till slut började söka sig till oss. Det började med att hon kunde gå ut till oss i vardagsrummet, när vi satt och tittade på TV. Snart kom hon också till oss i köket när vi åt mat och kunde också äta lite mat. Efter ytterligare någon månad började jag ta upp henne i famnen, vilket till en början bara gick i några sekunder. Till sist slutade Trollet också att fräsa åt oss. I samma veva bestämde vi oss också för att behålla henne, eftersom min pojkvän inte fick några allergiska reaktioner mot henne.

Efter att sommaren hade gått, hade vi problemet att Trollet inte tyckte om när vi hade främmande. Mot oss var hon som vilket katt som helst. Men det var svårt att bevisa för andra när hon hela tiden sprang och gömde sig när vi fick främmande. Detta fick vi bot på genom att ha mycket främmande hemma hos oss. Bland annat fick min familj sitta kattvakt i någon vecka. Det visade henne att hon kunde lita på andra människor också.

Idag nästan ett år senare finns det inga spår kvar av någon vildkatt i henne. Efter mycket tålamod, kelande samtidigt som vi har visat respekt till henne har vi lyckats få bort vildkatten i henne. Ett tips är att hitta något som katten tycker om. I Trollets fall älskade hon (och fortfarande älskar!) räkor. På så vis är det enkelt att ge en uppmuntring när något är jobbigt. Vi gjorde detta t.ex. när Trollet fick olja mot sin öronskabb som var tvunget till att behandlas två gånger per dag. Då fick hon också räkor två gånger om dagen för att hon hade varit duktig.

Nu har Trollet inte fräst åt oss eller någon annan på ett halvår. Hon sover hos oss om nätterna och vi får hålla henne i famnen om vi vill. Nu finns det bara en liten nyfiken "kicka", som gör det katter ska göra sova, kela och busa.

Tillbaks till Solskenshistorier!