TIDDUS LYCKLIGA ÅTERKOMST

Detta är en lite annorlunda solskenshistoria, i så måtto att katten Tiddus hade ett lyckligt hem hos en familj som blev väldigt ledsna och oroliga när han sprang bort. De gjorde precis allt som stod i deras makt för att hitta sin förlorade familjemedlem igen. Vi på KKS var glada att kunna bidra med en liten del i sökandet, nämligen en annons på vår hemsida under Försvunna katter.

Här är Tiddus egen berättelse, återgiven av matte Eva Ekstam Sundqvist:

Psst! Det är jag igen - den svartvite hankatten Tiddus som har varit efterlyst under "Försvunna katter". Matte har bett Matilda (reds. anm. KKS webmaster) att plocka bort mig därifrån för jag har HITTAT HEM IGEN! Nu är jag en "Solskenshistoria" istället och det känns mycket bättre.

Så här såg jag ut före min två månader långa utflykt hemifrån.

Det gör jag inte längre. Flera kilo lättare och smutsig kom jag den 5/2 hem igen och så här gick det till.

Matte annonserade för andra gången i Blekinge Läns Tidning och hänvisade även till KKS hemsida. En dam ringde matte på jobbet och berättade att en katt som motsvarade detta signalement regelbundet kommer till henne och äter och har så gjort under 4 veckor ungefär. Det var ju jag förstås men det visste inte matte riktigt säkert ännu.

Eftersom jag är en punktlig herre brukade jag uppsöka mitt matställe, tillsammans med en kattkompis, någon gång mellan kl 17 och 18 varje dag. Därför åkte matte dit och satte sig att vänta i köket hos den snälla familjen. Hon ropade några gånger och när jag äntligen hörde hennes röst skyndade jag fram och nu var lyckan total! Jag vågade mig in i köket hos Lena (det hade jag inte gjort förut) för nu var ju matte där! Vilken lycka! Jag kelade, spann och buffade med hela huvudet på alla som jag kom åt! Detta var mitt sätt att tacka för alla måltider som hållit mig vid liv när jag inte kunde hitta hem. De första fyra veckorna som jag var bortsprungen tror matte att jag levde på vad naturen själv bjuder. Möss i all ära men lite variation vill man ju ha! Vilken tur att det finns människor som Lena och hennes familj.

Ja, sen har festen bara fortsatt. Mina hussar kom alla tre och hämtade mig och matte. Jag satt i husse Melkers knä under bilturen hem och var alldeles tyst. Jag som annars brukar uttrycka mitt missnöje synnerligen högljutt när jag åker bil. Väl hemkommen hälsade kattkompisen Tudor mig med att fräsa åt mig! Ja se tjejer! Den damen har skinn på nosen säger matte. Tja, jag bryr mig inte! Jag går förbi med högburen svans och bara njuter.

Nu är det mat, mat och åter mat som gäller. Och sova förstås! Det har jag ju inte kunnat göra under min tid som "vildkatt". I alla fall inte med båda ögonen samtidigt. Det är vad matte tror. Jag har inte någon särskild längtan att gå ut och det får jag inte heller för matte. Min matte är envis på den punkten. Hon är rätt envis överhuvudtaget - det är nog därför som hon hittade mig till slut. Mitt råd till er som letar efter en försvunnen vän är att inte ge upp. Annonsera igen för det kan ta ett tag innan vi katter som kommit bort känner att det är dags att söka kontakt hos människor för att få hjälp.


Tass på er allihop. Nu skall jag sova lite till och äta liter mer och kela lite grann. Kära hälsningar från Tiddus - en mycket lycklig kissekatt.

Tillbaks till Solskenshistorier!