För två år sedan levde familjen, jag och tonårsdotter, ett lugnt liv (utom när hennes vänner invaderade huset). En helt vanlig möblering av sovrum, vardagsrum, hall och kök.

Vi fastnade för en ca 14 år gammal katt från KKS som just blivit opererad för juver-tumörer på Växjö Djursjukhus i juli 2005. Att jag överhuvudtaget gick med på att skaffa en katt berodde på min äldsta dotter hade Smulan som stödhem under rehabiliteringstiden. Hon hade redan tre katter samt ena kattens kattunge, så det blev lite väl trångt hos henne. Dessutom har hon några andra djur också.

Smulan placerade sig direkt i mitt hjärta när jag körde henne till djursjukhuset i Växjö på vägen tillbaka till Stockholm. Att placera en så gammal katt, som dessutom hade varit sjuk, förstod jag skulle bli svårt. Eller berodde det på min dotters indoktrinering…? Hon känner ju sin mamma rätt väl.

På hemvägen till storstaden bestämde jag mig. Vi skulle ta hand om Smulan när hon återhämtat sig för att ge henne en lugn tid hennes sista år. Tonårsdottern hemma blev överlycklig! I oktober 2005 gick resan till Växjö för att hämta Smulan. Allt fanns införskaffat som behövdes till henne. Resan gick bra både dit och hem och Smulan installerade sig snabbt inklusive lade beslag på bästa platsen i kökssoffan, soffan i vardagsrummet och min favoritfåtölj. Nåja, hon fick göra det och med det beslutet sällade jag mig till mina vänner som har katt och alltid, i mina ögon, lät katten bestämma. Gissa om alla skrattade!

Under hösten 2006, nästan precis ett år efter Smulan flyttat till oss, tog vi även över en av min dotters andra katter, Nova. Hon var mamma till kattungen ( kattungen hade jag redan placerat hos en arbetskollega) för att hon skulle få lite lugn och ro eftersom hon var mycket skygg. Med Smulan så skulle det gå bra och dom hade ju redan bott ihop hos min dotter.

Men se det gick väl inte helt bra i början. Dotter och svärson kom med katten, öppnade transportburen, ut for Nova medan Smulan fräste och sedan försvann hon. Helt borta hur vi än letade. Jag provade allt, efter att ha konsulterat KKS, från att ha låda samt vatten och mat i varje rum (med stängd dörr) under ett par dagar till att sätta mat och vatten utanför ytterdörren. Nova var borta. Men vi var säkra på att hon inte smitit ut, i alla fall ganska säkra på det. Vi var rädda för att hon skulle vara inomhus någonstans men ha drabbats av självsvält och dö. Nova är en vacker långhårig, röd katt som haft det svårt sina första år i livet. även hon en KKS katt. Tyvärr var vi tvungna att låta Smulan somna in i november på grund av att hon hade fått tumörer i lungorna och en operation inte var möjlig.

Jag som inte kunde tänka mig att jag var kattmänniska utan hundmänniska i alla år hade helt plötsligt blivit "kattvand". Vi hade pratat om att ta en katt till från KKS eftersom ingen av oss ville gå hem till en tom lägenhet, men vi skulle vänta ett par veckor innan vi tittade på ny katt. Nova var fortfarande försvunnen.

Vänta?! Nejdå, redan samma kväll var vi inne på KKS hemsida och min dotter som absolut ville ha en kattunge hittat självklart en. Jag föll omgående för hennes syster! Jaha, jag ringde och pratade men Morgan, Lisbeth och Elisabeth på KKS och talade om att vi gärna ville ha bägge kattungarna. Fanny och Missy var då ca 8 v gamla (var mammalösa vid intag). Efter att det tagits referenser på oss som katthem var saken klar. Sedan började väntan. Vi hade en förhoppning att Nova skulle lockas fram av kattungarna eftersom hon nyligen haft egna ungar så väntan blev dubbel både för Novas och för vår skull.

En vecka senare, en fredag, kom Missy och Fanny. Två sköldpaddsfärgade små trollungar som låg längst inne transportburen och knappast syntes. Vi hämtade dom på Stockholms Central mitt i natten och åkte snabbt hem med dom. Dom släpptes ut vid kattlådan för att dom skulle hitta den. (Jag hade gjort en extra låg låda till dom så att dom skulle ha lätt att ta sig i den och uträtta sina behov. ) Och kattungarna försvann! Nåja, dom kom fram emellanåt för att äta, dricka och uträtta sina behov. Vi fick på Fanny ett halsband med bjällra för att kunna lokalisera dom i lägenheten. En försvunnen katt räckte.

Vi kom underfund med att dom gömde sig i gästrummet där det finns en säng som fälls upp mot väggen. I bakkanten på den (fälls upp med fotändan mot taket) var ett lufthål på varje sida mot sockeln och där sprang dom in. Det tog inte lång stund för oss att förstå att Nova troligen var gömd där innanför. Vi flyttade ut möbler som stod nära för nu började vi bli verkligen oroliga att något hänt henne. Men när möblerna var flyttade och jag skulle hämta verktygen för att montera ner sängen, då fräste hon. Vilken lycka! Min dotter ropade till mig att dom hittat henne och min första fråga var om hon levde! Eftersom svaret var att hon fräst så blev jag lugn.

Så småningom började vi se svanstippen på henne sent på nätterna när hon smög runt. Hon började äntligen äta och dricka och använda lådan som snabbt kom in i det rummet igen. Och hon tog hand om kattungarna som sprang direkt till henne när dom skulle sova eller blev rädda dom första veckorna. Så småningom började småkatterna vara framme mer och mer. Finns det något ljuvligare än att se kattungar rulla runt på golvet och brottas med varandra? Det skulle vara en baby i så fall. De äter och växer och äter och växer. Lådan måste tömmas minst 2 ggr per dag annars kissar de på golvet under fåtöljen alla tre! Hur mycket "skit" de kan producera på två ungar och en vuxen katt förstår jag inte, men mycket är det.

Nova finns numera mitt ibland oss på dagarna och sover under min säng på nätterna. Småkatterna, som nu är 7 månader, sover i min säng på en egen fleecepläd. Jag som alltid har motsatt mig djur i sovrummet och aldrig i sängen. Suck, mina principer försvinner i samma takt som de gjorde varefter mina egna barn blev större. Nova är fortfarande skygg men springer inte längre undan när hon ser oss utan deltar på lite avstånd (ca 2 m) och sitter gärna på bordet i vardagsrummet när jag ser på TV.

Det hem vi hade, var om inte välordnat, så fanns åtminstone möbler, mattor och annat på samma plats när man vände sig om, är nu i totalt kaos. Alla katterna hjälps åt med att få mattorna att se ut som trashögar och få blommorna att vissna. De använder soffan som klösbräda, trots att de har två stycken klösbrädor, de stjäl våra smörgåsar (i alla fall påläggen) och ser oerhört bedjande och svältande ut så fort vi går ut i köket. Fönstren behöver inte putsas för det har katterna gjort när de försöker att titta ut. även om jag inte helt håller med om hur ett nyputsat fönster ska se ut. Det finns inte en pappershög (räkningar) som ligger där jag lade dem utan är utspridda på golvet osv osv. Men katterna är ljuvliga att titta på och vi har svårt att bli arga på dem. Om jag försöker prata allvar med dem så tittar de helt oskyldigt på mig med en blick som säger att "vi skulle bara titta" …

Jag har försökt att få bort katterna från vissa möbler och köksbänkar med hjälp av en vattenspruta, men de tyckte det var bara kul när jag sprutade vatten på dem. Fanny har lyckats dyka ner i toaletten (innan vi använde den) två gånger trots att vi nästan lyfter locket och sätter oss samtidigt. När någon badar är det jättekul, antingen kan man balansera på kanten av badkaret eller ligga och rulla sig på golvet i vattendroppar. Katterna har flera möss och bollar mm än vad mina fyra barnbarn har leksaker hos mig. Men det är så svårt att hitta de gömda mössen. Antingen ligger de under en matta eller ett skåp och helt plötsligt har katterna tio möss för att en timma senare bara ha en.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om katterna men det räcker för den här gången. Jo, en sak till vill jag säga. Min dotters katter och hund har både varit här och vi har varit hos henne med kattungarna. Det går jättebra även om dom blänger lite i början men efter någon dag leker dom (inte hunden) med varandra.

Om jag ångrar att vara kattägd? Aldrig! Det jag ångrar är att jag inte för många år sedan skaffade katt. Tänk att man kan lära sig av sina egna barn även vilket djur man ska ha. Tack Nina!

Vallentuna februari 2007-02-07
Agnéta

Tillbaks till Solskenshistorier!