En katthona bodde med sin gamla matte i en lägenhet. När matte dog, drev katthonan ensam kring i bostadsområdet. Så levde hon i två år.

På nyåret -00 fastnade hon med huvudet i ett hårt och vasst packband som blivit liggande. Hon kämpade för att komma loss, men fick istället in ena benet och det vassa nylonbandet satt hårt fast.

Med tiden gnagde sig nylonbandet djupt in i köttet, hon fick ta sig fram på tre ben. Smärtan och hungern gjorde att hon mer och mer drog sig undan människor. Där fanns visserligen en dam som hade börjat ge henne mat, men hon lyckades aldrig komma så nära att hon kunde befria katten från nylonbandet och därmed plågorna.

Efter ett halvt år fick så en i grannskapet vetskap om Kattkommando Syd, och kontaktade oss.

Så här såg hon ut vid första veterinärbesöket.
Hon var sövd när bilden togs.

Vi lyckades fånga in katten och tog henne till veterinär. Hon var nu mycket stressad, och veterinären fick ge henne en lugnande spruta för att kunna titta på henne. Hon frigjordes från nylonbandet, såret var infekterat och stank ruttet. Hon måste ha lidit fruktansvärt.

Efter att såret hade blivit rengjort och hon fått antibiotika tog vi henne så till ett akuthem. Meningen var att hon skulle få vila ut och bli frisk.
Men oturen kom åter i vägen, och katten, som vi nu döpt till Skuggan, lyckades rymma bara någon dag efter att hon tagits in.

Vi var uppgivna. Såret var ju inte på långa vägar läkt, och Skuggan behövde fortfarande antibiotika för att bli frisk.

Vi satte upp lappar överallt i närheten av akuthemmet, i hopp om att någon skulle ha sett en skymt av Skuggan. Efter nästan en månad fick vi så ett telefonsamtal. En dam i området hade under några veckor matat en katt som stämde in på signalementet.

En av de riktigt energiska Kattkommando Syd-medlemmarna cyklade de ca 4 milen fram och tillbaka varje dag för att sätta fällan, i hopp om att Skuggan skulle gå in. Till slut fick hon napp, och Skuggan fördes återigen till ett akuthem! Nu var vi extra försiktiga. Den här gången skulle inga rymmningsmöjligheter finnas, nu måste Skuggan få bli frisk i lugn och ro.

Hon fick flytta in hos en av de aktiva i föreningen där hon först fick ett eget rum, fritt från andra katter och med mycket lugn och ro.

I början var Skuggan "osynlig", men med tiden var hennes söta ansikte i fönstret det första man möttes av när man hälsade på. Så småningom öppnades dörrarna upp, och Skuggan började umgås med de andra katterna i akuthemmet. Hon är äldst i hemmet, och visar de små katterna i hushållet att hon inte accepterar för mycket bus och odygd genom att slå tassen i soffsitsen, som för att säga "nu är det nog"!

Nu är Skuggan kastrerad och ID-märkt, och hon mår bättre för varje dag som går. Hon äter torrfoder med god aptit och sköter lådan perfekt. Skuggan får bo kvar i akuthemmet så länge hon behöver. Längre fram är det meningen att hon ska komma till ett permanent hem.

Tillbaks till Solskenshistorier!