SABRINAS BERÄTTELSE

av husse Göran

Sabrinas nuvarande husse berättar:
Jag förlorade min, sedan 6 år tillbaka, käre lille kattkompis Freddy för några veckor sedan. Han var den bäste vän man kan tänka sig och en källa till mycken glädje. Sedan det värsta sorgearbetet hade lagt sig så kände jag att det var väldigt tomt utan en liten fyrbent kompis som höll mig sällskap och som fyllde hemmet med sin närvaro.

Denna gång, bestämde jag mig för att ta en hemlös eller blivande hemlös, stackars liten kisse, istället för en kattunge via de vanliga "kanalerna" så att säga.
Sagt och gjort, jag kollade de olika alternativen och fastnade för KKS, mycket pga av sitens utseende och det jag tyckte mig kunna utläsa om KKS mellan raderna.

Sabrina på vet.klinikenGanska snart hittade jag en kisse jag kunde tänka mig och tog kontakt med Lisbeth eftersom kisen var under hennes beskydd (förmedling).
Vi mailade vid ett par gånger och hon försökte ta kontakt med kattägarinnan i fråga. Både via telefon och mail, men utan att få tag i sagda kattägare. Efter två dagars tålmodigt väntande ringde jag själv upp ägarinnan vilken även svarade i telefon.
Tyvärr (för mig) visade det sig att hennes granne visat stort intresse av att överta katten. Jag kände spontant, samtidigt som jag naturligtvis blev ganska besviken, att både för katt och "gammel-matte” var det här det bästa arrangemanget. Då fick både kissen och "gammel-matte" tillfälle att träffas lite då och då. Hade nog blivit betydligt längre mellan gångerna om lilla kisse hade flyttat till mig flera mil bort.

Ägarinnan berättade också att hon egentligen inte ville skiljas från sin katt. Men hon hade en äldre katt också, som milt uttryckt, var måttligt road av den nya kattens ankomst. Och gav sig på den nye kissen så snart tillfälle bjöds. Detta hade pågått ett tag av vad jag förstod, och var nu i ett ohållbart tillstånd.
Besviken tog jag åter kontakt med Lisbeth och frågade om hon kunde hjälpa mig att finna en annan liten vän istället? Företrädesvis en långhårig eller semilånghårig katt.
Jag hade kunnat ta vilken katt som helst egentligen, bara kemin stämde oss emellan. Men jag har en kompis, som har en jättestor och väldigt snäll Norsk Skogkatt-kille. Som jag emellanåt, med mjuk tass, får en vänlig klapp på kinden av. Eller en buff med huvudet när kompisen och jag sitter vid hans datorbord med kissen sittandes framför oss som en liten Lodjursstatyett på bordet.
Så där har jag nog fått en del av min förkärlek till kissar med litet längre päls så att säga. De är ju väldigt vackra de där långhåriga kissarna! Åter till historien då.

Sabrina på vet.kliniken Någon timme senare ringer Lisbeth och berättar att någon (censur!) "människa" har ställt en bur med en liten kolsvart och långhårig kattflicka utanför en veterinärklinik. Bara lämnat katten åt sitt öde… och nu hotades katten akut av avlivning! Det tog bara någon sekund innan jag bestämde mig för att ta emot den lilla.
Sagt och gjort. Lisbeth bad mig ta kontakt med Carina på KKS i Malmö, som höll i detta ärende. Efter ett mail ringde hon mig och vi hade ett mycket trevligt samtal. Vi kom överens om att jag tog hand om det lilla svarta trollet så snart de nödvändiga medicinska åtgärderna var avklarade.
Litet senare fick jag ett nytt mail från Carina med foton av lilla Sabrina, som jag bestämt att kattflickan skulle heta. Foton Carina varit bussig att ta på veterinärkliniken på min förfrågan. Jag var ju mäkta nyfiken på den lilla damen!!!

Carina, berättade att Sabrina, var en mycket go' och väldigt kelig liten kattfröken. Vilket framgick tydligt av fotona också. Så det, i kombination med bilderna, gjorde att jag föll pladask för Sabrina. Om någon hade sett mig där vid datorn så hade de nog sett en ”fånigt flinande och suckande av hänförelse, 53-åring”. Som gång på gång, bläddrade mellan fotona på det kära lilla svarta trollet och som lät undslippa sig ett, ”Naaw, vad söt” och liknande utrop emellanåt. Snacka om att säga ”Klick”!

Sedan återstod några dagars otålig, lång väntan. Fredag eftermiddag (23/5-08 ) anlände Carina med lilla kattdamen. Jag hade väl tittat ut genom köksfönstret sisådär en 30 gånger sedan Carina ringt och talat om att de var på väg.
Till slut kom de äntligen. Jag såg ett litet kolsvart ansikte, med lysande gulgröna ögon, kika tillbaka på mig genom burens gallerdörr. Fröken Sabrina hade anlänt!
Sabrina När Carina öppnade burdörren var jag fullständigt beredd på att se ett svart streck som i 120 km skulle försvinna under någon möbel. För att sedan inte synas till på många timmar. Ja, kanske skulle jag få se ett gulgrönt öga kika fram då och då för att misstänksamt betrakta mig och sondera terrängen emellanåt. Men si där bedrog jag mig!
Sabrina, som den fina dam hon är, gjorde istället grand entré med högburen svans och började stryka sig mot både mig och Carina. Buren fick sig också en buff av bara farten och sedan travade hon makligt iväg. För att se vad för slags boende jag hade att erbjuda då?
Har aldrig i livet varit med om en ny katt, som har varit så oberörd av de tumultartade upplevelser, det stackars lilla trollet varit med om den sista veckan. Först, förlora sin matte eller husse.

Sedan alla de främmande människorna på veterinärkliniken som lyft och klämt på henne. Alla de ljud och doftintryck, hon måste ha bombarderats med under de dygn hon vistades på kliniken.
Till sist, mötet med mig och doftspåren av en främmande katt (Freddy) samt en helt främmande miljö uppe på det.
Skulle ju ha fått vilken katt som helt att blåsa en säkring normalt sett! Men antingen är Sabrina tuffare än Clint Eastwood, i de där "Makaroni” western-filmerna han spelade in. Eller så är hon lugnare och mer samlad än en Japansk Zen mästare. Vet inte vilket av alternativen som gäller för henne? Men där vann hon då min ohöljda beundran! Senare på eftermiddagen satt jag vid datorn. Sabrina, cirklade runt min stol och strök sig tillgivet mot mitt ben eller buffade på min hand så fort jag sträckte ner den....vilket var ofta. Så småningom drog hon sig tillbaka till en kartong under min säng för en "cat nap", jag unnande verkligen den lilla damen en stunds skönhetssömn. Hon vaknade efter ca en timme för att sedan hålla mig sällskap långt in på småtimmarna vill jag tillägga.
Och idag, så sov hon mycket länge.

Sabrina Jag har ingen aning om hon kollade in lägenheten hela natten och sedan satt och tittade på fåglarna i gryningen från något fönster. Eller (hemska tanke!) att jag höll henne vaken med mitt snarkande?!
Jag måste bara berätta om en kompis, som har en blågrå och vit långhårig huskattpojke som heter Simon. En mycket värdig liten herre med en allvarlig uppsyn, som många domstolsdomare eller rektorer skulle önska att de kunde anta. Men bakom den bistra fasaden finns en hjärtego' kisse i själ och hjärta.
En förmiddag då min kompis sov djupt, efter att ha, som vanligt kört ut tidningar på landsbygden på natten. Plötsligt kände han en tyngd på bröstet och kvävningskänslor. Han berättade för mig, att han för ett blixtrande ögonblick trodde han att han var döende i hjärtattack!
Han slog upp ögonen OCH får se Simon sitta på bröstet med djupt koncentrerad min… och med halva sin lurviga framben med tillhörande stor och luden tass inkörd i kompisens mun!
Sabrina Kompisen kunde inte låta bli att brista ut i gapskratt (efter att försiktigt avlägsnat Simons framben ur munnen vill säga) när han förstod att det inte var hans tur att flytta in i en "Etta med lock´". Simon, berättade kompisen, såg ut som om han tänkte: "Fasiken vad du låter husse! Jag försökte bara hitta volymratten ser du".
Hoppas nu att inte Sabrina får för sig att försöka "stänga av mina snarkningar" någon gång!

Tillbaks till Solskenshistorier!