Malmö en gråkulen oktoberdag, jag och min syster Piraten sitter och huttrar under ett buskage i en park. Vi är frusna och hungriga och en i kullen av oss har redan dött. Vår mamma vill av någon anledning inte veta av oss och ingen tycks se oss av alla de människor som passerar buskaget. Så plötsligt dyker en vänlig människosjäl upp och talar med oss, ser oss och förstår, det är frågan om timmar innan vi också lämnar det jordiska men ödet ville annorlunda.

Huttrande av köld får vi följa med hem till "upphittaren" som stödmatade oss för att vi skulle komma i form och klara oss genom krisen. Det gjorde vi. I början var vi väldigt rädda och höll råkoll på varandra, vi släppte aldrig kontakten, det var en ny miljö även om den var betydligt varmare och mer mättande än den vi var vana vid så var allt nytt. Men vi lärde oss att det gick att lita på människosjälar och vi blev mer och mer tama som de säger om oss katter. Vi lärde oss att förstå vad som sades i hemmet vi kommit till. Vi kallades för Pricken och Piraten och där vi bodde kallades för "stödhem" och så talades det om något som förkortattades KKS, sedemera fick vi lära oss att det betyder Kattkommando Syd och är en förening som hjälper katter i nöd.

Människosjälen brukade tala om oss i ordalag som "busiga" och "tillgivna". Dessvärre så visade sig att vår räddare var allergisk mot katter så vi kunde inte få det som vårt "permanenta" hem utan flyttades till ett nytt stödhem i Malmö. En ung tjej som studerade på Universitetet i Lund men som också tyvärr var allergisk mot katter och inte kunde ha oss kvar. Vi firade i alla fall jul tillsammans med hennes mamma, pappa och storebror och busade obekymrat runt hos dem. Efter julhelgen fick vi åka tåg med vår nya stödmatte till Karlskrona där vi fick komma till ett annat stödhem där det redan fanns många katter. I det stödhemmet fanns ingen kattallergi men alltför liten plats för att vi skulle kunna få det som vårt varaktiga hem, hemmet ägdes redan av tre vuxna katter.

Redan från början så hade människorna som tagit hand om oss upptäckt att allt inte stod rätt till med min mage, jag hade ett bråck. Först trodde veterinären som jag besökte första gången att det skulle räcka med att jag opererades när jag blev vuxen men bråcket växte och en operation var nödvändig. Den skedde den 27/1-03. Medan jag och Piraten hade vistats i olika stödhem hade många människor lagt ner ett stort arbete till att hitta nya hem åt oss. Som katt behöver man inte bara nio liv utan också tur medan man lever. Jag hade gjort intryck på mamman i familjen där jag och Piraten hade firat jul. De hade haft en katt som de levde ihop med i 16 år men som nu gått till de sälla jaktmarkerna. Eftersom hon alltid hade haft katt i sitt föräldrahem så tyckte hon det var lite konstigt och saknade något i tillvaron så jag fick fylla det tomrummet. Dessutom så visade sig att ett annat stödhem i Karlskrona som kände det stödhemmet jag fanns i var en god vän till den vänliga människan som ville ha mig som sällskap. När jag hämtat mig efter operationen så åkte jag med bil ner tillsammans med paret i det andra stödhemmet för att förmedlas av KKS till mitt permanenta hem.

De som körde mig till mitt nya hem hade kamera med sig och fotograferade mig. Min matte tyckte att jag vuxit sedan hon såg mig i julas, det var inget mot vad jag skulle göra i fortsättnignen. Eftersom min matte arbetar i södra Sverige men har sin familj betydligt längre upp i landet så flyger vi upp dit när hon är långledig. Jag är inte ens årsgammal och så berest, det enda jag inte har åkt är båt.

När matte och jag är i södra Sverige så är jag innekatt men i hemmet i norr där vistas jag ute och går på egna promenader. I somras så var matte, som ursprungligen kommer från Blekinge, och hälsade på i sitt föräldrarhem och hon och hennes vän som kört mig ner till matte i Skåne passade på att träffas och vi fick skjuts till tåget. Vännen hade naturligtvis en kamera med sig så jag skulle fotograferas så det blev till att leka fotomodell men vad gör man inte för att matte ska bli glad så att man får som man vill utan att behöva trilskas. Både matte och hennes vän konstaterades att jag vuxit ordentligt sedan jag hittades i parken, både på höjden och längden, vikt ca 4 kg och långa snygga ben.

Jag mår bra och trivs med livet, när jag är i det norra hemmet så har jag en lekkompis som är i min ålder. Det är mattes sons katt. Han kunde inte heller leva utan katt så när den tidigare hade levt sitt liv så sökte och fann hann en ny kattkamrat att dela livet med. Det är en svart katt som luktar stall och först så fräste vi åt varandra, vi förstod inte riktigt vad den andre sa eftersom det skiljer på dialekten mellan södra och norra Sverige men efterhand så har vi börjat att busa med varandra och då behövs inga ord.

Det vore roligt att läsa om hur det har gått för Piraten. Jag vet att hon kom till ett permanent hem i södra Sverige men vi har ingen kontakt men efter allt vi har gått igenom tillsammans skulle det vara roligt att få höra hur hon mår så om Piratens matte och husse läser detta, skriv några rader till KKS och berätta, det är säkert fler än jag som vill veta hur det gick.

Jag har förstått att jag är lyckligt lottad som hittades av någon som brydde sig om två små frusna, svultna kattungar och jag är tacksam mot alla de som hjälpt både mig och Piraten under resans gång mot ett permanent hem. Jag vet av erfarenhet, trots min ringa ålder, att KKS gör fantastiska insatser dagligen för katter som hamnat på livets skuggsida.

Min matte tyckte inte att Pricken var ett riktigt passande namn så efter att vi känt varandra några veckor och jag gjort mig hemmastadd så fick jag namnet "Vilda Hilda". Jag vet inte riktigt varför men det kan ha att göra med några krukväxter som stod i vägen i fönsterkarmen för mig när jag skulle titta ut genom fönstret och att jag motionerar genom att hoppa upp och ner på bokhyllan och TV:n.

Mjau på er från Vilda Hilda fd Pricken.

Tillbaks till Solskenshistorier!