Här är Kattis solskenshistoria.

Kattis är en 9 månaders unghona med blandning mellan bondkatt /abbesinier. Hon älskar att prata och spinner väldigt ofta speciellt på kvällarna då hon kommer och kryper upp vid ens huvud. Där ligger hon och myser samtidigt som hon försöker snuttar i ens hår. Det har vi försökt vänja bort men utan något vidare resultat.
Kattis bästa vän heter Anton och bor också tillsammans med oss i vår lägenhet i Rydsgård. Anton är en 8-årig hona, (ja ni läste rätt, vi såg fel på könet när hon var liten)
Anton och Kattis är som mor och dotter. Kattis älskar Anton och jag är säker på att det finns kärlek åt andra hållet, det är bara de att Anton är lite för stolt för att visa det. De brukar sova i samma säng, men när Kattis kommer för nära för att söka trygghet vänder Anton på klacken och går sin väg.
Anton var väldigt orolig när Kattis var ute på äventyr, hon gick och gnällde mycket och sökte hela tiden vår uppmärksamhet (vilket hon inte brukar göra). Så fort Kattis kommer för nära balkongdörren eller ytterdörren slår Anton till henne med tassen. Det är precis som: Du skulle bara våga rymma ut på äventyr ensam igen...

På morgonen när vi märkte att Kattis hade försvunnit gick vi direkt ut och letade. Hur mycket vi än letade kunde vi inte se henne. Jag gick över till varenda granne med ett fotografi på Kattis så att de skulle känna igen henne när hon kom tillbaka.
Det var ingen av grannarna som hade sett henne, vilket jag tyckte var mycket konstigt. Det gick ett par dagar och jag ansåg mig ha gjort allt i min makt för att hitta henne.
Då sent en kväll fick jag ett sms av en granne, han presenterade sig först vilket jag lusläste igenom: "Tror jag såg din katt under en av bilarna nere på gatan. Den reagerade på sitt namn".
Det var den här delen av texten som fick mig att reagera. Jag ropade på min syster och tillsammans flög vi ut till min snälla granne som stod och väntade på oss.
Han förklarade för oss var han hade sett Kattis. Han hade hört/sett henne i ett stort kattgräl längre ned på gatan vilket fick håren på min rygg att resa sig. "Snälla var oskadd", kom jag ihåg att jag viskade. Vi ropade på henne och skramlade med en burk med kattgodis i. Efter varje gång jag ropade hörde jag ett litet gnyende och på en gång visste jag att det var Kattis.
Ni kanske undrar hur det kan komma sig att min granne hörde av sig så snabbt och visste hur hon såg ut. Jo, ni förstår jag skrev en lapp där jag efterlyste Kattis med en bild på henne som jag satte upp på utsidan av min lägenhetsdörr. Så alla som gick förbi, granne som icke granne skulle se henne och förstå att hon var försvunnen. Det var detta som hjälpte min älskade kisse att komma hem.

Jag bar henne hela vägen från gatan in till lägenheten och hon skakade av rädsla. Hon kände igen oss men var väldigt rädd. Hon var hungrig stackaren och åt med väldigt god aptit (skulle snarare kunna säga att hon svalde maten hel och hållen) Efter att hon hade ätit sökte hon sig till oss och började spinna men kunde inte sova pga. av rädsla och oro.
Jag undrar vad hon hade för sig där ute och hur det kan komma sig att hon varken såg eller hörde oss när vi letade efter henne. Jag frågade henne det mitt svar blev ett ynkligt kurr.
Tack för allt!
Sarah och vänliga tassar Kattis