av Susanne Edberg

I oktober 2000 började jag att pusta ut. Det kom ingen sommarkatt i år! Kanske människorna som i tre års tid, åren efter varandra, slängt ut sina fyramånaders-missar mitt i vår by tagit sitt förnuft till fånga och låtit bli att skaffa katt i år. Ingen är ju sämre än att han kan ändra sig. Jag intalade mig detta och kände en viss förnöjelse och tacksamhet mot dessa människor som funnit något nytt sätt att förgylla den korta sommaren. Ju längre i november vi kom, desto säkrare blev jag att så var fallet.

Så en dag i slutet av november upptäckte jag att något djur hade krafsat och grävt på flera ställen runt våra kaninburar. Min första tanke var räv eller något annat litet rovdjur - mink, iller - vad vet jag. Burarna är säkrade med minknät även i botten och minken - eller vad det nu var - skulle väl inse det så småningom och välja något mindre inburat "godis".

Men min "mink" var envis, den grävde och grävde - tills vår bakgård började se ut som ett slagfält. Vem det än var, så hade han jobb ett tag framöver. Vi har nämligen uppfödning av sällskapskaniner och det tar tid att gräva sig runt 30-talet burar.

En dag upptäckte jag kattspår i den nysprättade jorden. Tydliga märken av tassar som försökt krafsa sig in under minknäten. Det förbryllade mig. Ingen av mina tre egna katter hade någonsin försökt med något liknande. Inte heller grannarnas katter hade någon gång under de tio år burarna stått där visat något som helst intresse för denna märkliga slags kaninjakt. Och att döma av enträgenheten handlade det här om någon som var desperat.

Jag smög och lurpassade bakom buskar och gardiner. Jag spionerade och försökte vänta ut (förr eller senare visar han väl sig). Någon gång lyckades jag se en snabb kattskugga, men så fort jag rörde mig för att komma närmare, försvann den igen. Jag lyckades inte se katten.

Vintern gick vidare och det blev kallare. Det gick inte att gräva efter kaniner längre. Jag hoppades att det trots allt hade varit en grannkatt som fått tillfälligt "spel". Men min hund talade allt oftare om att någon utomstående fanns i krokarna och mina katter var oroliga och gick och morrade misstänksamt. Något stämde helt klart inte.

I februari blev det busväder. Kallt och snö. I mitt kylskåp var det inte tillräckligt kallt. Jag hade glömt en burk med matrester längst in och den hade jäst ordentligt. Fem centimeter mögel och det bubblade om maten när jag fick upp det bågnande locket. Stanken var något åt det "ruttna ägg-hållet". På armlängds avstånd och andandes genom munnen gav jag mig ut för att hälla den äckliga sörjan i vår kompost. Knappt hade jag vänt ryggen åt förrän det prasslade till i buskarna! Det jag fick se när jag vände mig glömmer jag aldrig.

En mycket mager katt vinglade fram mot det jag just hällt ut. Pälsen var tovig och matt. På flera ställen syntes kala fläckar. Över magen var han max 5 cm bred, skinnet hängde och över båda ögonen låg blinkhinnorna halvt för. Katten var randig, men färgen var nästan jämngrå, som på en väldigt gammal katt. Han orkade inte längre bry sig om att jag stod där och tittade på honom. Han kastade sig över den jäsande sörjan och åt som jag aldrig sett någon äta förr. Min första tanke var "Gud, är det så här en gammal katt ser ut när den är döende!". Min andra tanke var: "Men människa, stå inte här! In och hämta något mer ätvärdigt!".

Jag backade försiktigt in i köket och hämtade dagens middagsrester. När jag kom ut igen var "kompostmiddagen" slut och jag satte försiktigt ner "dagens rätt" på marken. Den var fortfarande litet ljummen och måste ha doftat underbart. Jag backade åter och såg den "gamla" katten slicka tallriken ren till sista kvadratcentimeter. Sen tittade han skyggt på mig, såg nästan litet skamsen ut, och så smet han in i skogen igen.

"Välkommen tillbaka", sade jag högt. "Jag lovar att du aldrig mer ska behöva äta rutten mat."

Detta var mitt första möte med Albin.

Vintern gick och det blev vår. Albin ändrade färg. Han förvandlades till en frisk, pigg ungkatt i rödbrunt och svart. Han var fortfarande skygg, men vår vänskap växte långsamt. Nu hade han lärt sig vem som kom med maten och fast jag fortfarande inte kom i närheten av honom, så slickade han sig förväntansfullt om munnen när han såg mig! Vi pratade med varandra varje dag, med ett långsamt minskande säkerhetsavstånd. Midsommardagen fick jag sitta blixtstilla bredvid tallriken när han åt, och jag kände mig som om jag var inbjuden till självaste Nobelfesten. Jag har aldrig varit så hedrad i hela mitt liv.

Sommaren gick och jag gjorde några små försök att röra vid honom. Varje gång skyggade han, men kom alltid tillbaka igen. Jag skulle så gärna vilja hjälpa till mer. Avmaskningen hade gått relativt smidigt. Även om en skatfamilj i närheten också drog nytta av mina omsorger. Min man och jag hade ganska roligt åt det feta skatpar som denna säsong lyckades föda upp hela fem stycken lika feta ungar, avmaskade och klara. Endast en gång råkade de sammandrabba med Albin vid matbordet varpå en unge fick sätta livet till. Fast det här skatparet låg ju trots det på plus, med sina fyra feta barn.

En höstmorgon, innan jag skulle köra till jobbet, gick jag min vanliga kaninrunda för att se att allt var som det skulle i burarna. Plötsligt stod Albin där och strök sig spinnande mot en bur. Jag stannade upp och stod alldeles stilla. Då kom han fram och strök sig tungt mot mina ben. Han höll på länge och jag kände att nu måste jag prova att klappa honom. Försiktigt sträckte jag ut handen och strök honom över ryggen. Då gjorde han något oväntat. Han kastade sig på rygg och slog tassarna och tänderna om min arm. Ett kort ögonblick for en tanke genom mitt huvud: "Håll kvar, men räkna fingrarna efteråt! ".

Men det som kom var två mjuka tassar, utan klor, och försiktiga tänder som talade sitt tydliga språk: "Jag håller fast dig en liten stund, för vi är vänner." Den morgonen kom jag för sent till jobbet.

Albin är nu en stor och grov och mycket välmående katt. Han väger 8 kg och älskar lasagne. Han är nyligen kastrerad, vaccinerad, öronmärkt och olycksfallsförsäkrad. Han är en mycket klok och otroligt snäll, fast fortfarande litet avvaktande i nya situationer.

Jag känner nu att det är dags att klippa navelsträngen och ge honom det knä och den soffhörna han så väl förtjänat. Tyvärr finns av praktiska skäl inte plats i mitt hem och han behöver så mycket mer än bara mitt hjärta.

Albin står under Kattkommando Syds beskydd och jag hoppas att det snart finns ett kärleksfullt hem åt honom. Ingen katt borde behöva gå igenom det han har gått igenom under sitt korta liv. Och om dem som har slängt ut honom och om dem som har slängt ut alla andra hemlösa katter, undrar jag bara: "Vilket ordspråk stämmer bäst på er? Ingen är sämre än att han kan bättra sig eller ränderna går aldrig ur?"

Uppdatering maj -02
För närvarande har Albin ett nytt hem på prov. Det ligger granne med Susannes, och Albin valde det själv! Tidigare kom han inte överens med de andra katterna där, men sedan han kastrerats har det visat sig gå bättre. Vi får hoppas att Albin och hans nya familj trivs med varann, och att han får stanna där!

Uppdatering dec -02
Vi har fått en hälsning från Susanne i vår gästbok. Så här skriver hon om Albin och det hem han valde själv:

"Min" Albin har nu snart bott i sitt nya hem i ett år. Det har tagit tid att få honom innanför husets ytterdörr helt, han har ju tydligen varit med om mycket och det har gjort honom till en försiktig katt. Familjen, som han ju valde själv, har varit uthålliga och låtit honom bestämma takten själv.

Albin är katt nr 4 i familjen. Den gamla katthonan, Missemor, tycker att han är helt okey. Hennes lika gamla, sedan länge tandlöse bror, Sugar-Bebs, är Albins trogne beskyddare. Sotis, lillen i sällskapet med sina 8 år på nacken, är lite mer tveksam. Han har en plats i rangordningen som han ogärna ser hotad. Med tiden inser han nog att Albin inte utgör något hot, han är så nöjd med att bara få "vara". Från att inte ha vågat vistas innanför stängda dörrar, sover Albin nu i sängen hos familjens 13-åriga dotter.

Albin har fått det hem han så väl förtjänar och trots att han ju skötte själva placeringen på egen tass, så vill jag än en gång tacka kattkommandot för hjälp och stöd.

Tillbaks till Solskenshistorier!